När kändisen är värd

I fortsättningen ska jag se Google som min bästa vän. Eller åtminstone som en av mina bästa sådana. Inte för att klaga på mina nuvarande hyresvärdar, de är vansinnigt trevliga, tillmötesgående och andra positivt värdeladdade ord man kan använda för att visa att man uppskattar dem. Men de slår inte hyresvärden från Oslo.

Håvard.

Vi bodde på femte våningen i ett småläskigt område. Det fanns ingen hiss och det var standard att ha hjärtklappning i samband med att man kom in genom lägenhetsdörren. Vi hade ett nyrenoverat kök och en nyrenoverad toalett, men vardagsrummet hade en läckande dörr och en halvvissen kaktus jämte en vinglig bokhylla. Det nyrenoverade köket hade snedtak och där taket var som lägst fanns det köksbänkar som var näst intill omöjliga att komma åt. Den nyrenoverade toaletten hade en dusch med duschdörr ett tag - det vill säga till dess att den föll, föll rakt ner på golvet. Den nyrenoverade toaletten hade en toalettstol i vanlig ordning - vanlig ordning till dess att man lyfte på locket och hittade ett Wu tan clanklistermärke på insidan av det. Det var Norge, tänkte vi.

Om jag hade utnyttjat min vänskap med Google lite mer vid den tidpunkten hade jag kunnat veta att killen som då och då ringde på vår dörrklocka för att hämta sin post var känd. Vår hyresvärd är uppenbarligen bioaktuell. Eller förlåt, kinoaktuell. En kändis och jag har haft sms-kontakt om vaskemaskinen vår.

Nåja.